Bögteater
Teater, bögteater. Scenen är inte långt borta, det här
kommer att sluta illa. Två par stora pumps på scenen. Sprit, tror jag.
Sminkbord, speglar, kläder på hängare. Vilken sorts kläder? Vilken sorts bög?
Jag lyssnar och deltar. Detta är ett tal inifrån min egen
värld, ett svåråtkomligt tal även för mig själv. En bräckling röst, hårt ansatt
av en illvillig mänsklighet, tar scenen i anspråk. Kanske inte så bräcklig
ändå, kanske stark även i sin mildhet –utöver bitchig humor och camp attityd.
Homoteater, homopublik. Förförståelsen talar myndigt om
amatörism, om underhållning för de invigda, om alltför små perspektiv och om
brist på allmängiltighet. Men förförståelsen är pinsam, okunnig, självgod och
ointressant, det är i de udda enskildheterna alltet glänser som vackrast.
Så tänker jag i mörkret framför den tvångsinternerade
fjollan på scenen, och spöket som håller oss båda och hela publiken i sin kalla
famn är bögpesten, orättvisan och döden –men också insisterande livslust och –
ja – trevande gemenskap.
Leif Holmstrand
Comentarios