Lyckostormen
Bild: Silvia Mar |
Författare: Miguel Ángel Fraga
Nyheten skakade staden när den nådde fram. Pannor rynkades. Man lyssnade
uppmärksamt till väderleksrapporterna. Stormen, med vindbyar på upp till 240
km/timman, förväntades övergå i kraftig orkan. Gatorna låg öde, folk gjorde sig
beredda att ta emot lyckan som närmade sig.
En gammal, tandlös kvinna – som upplevt en liknande storm i sin barndom -
kupade händerna kring munnen och skrek ut, till alla som kunde höra:
– Så går det! Så mycket har ni pratat om lyckan att nu kommer den att
drabba er.
– Tyst, gamla häxa! –sa apotekaren och stängde sin butik.
Om stormen skulle påverka allt, vart skulle då alla känslor och
sinnesröreser ta vägen. En mager dam tömde sitt smyckeskrin för att få plats
med all sin fåfänga. Hon hade rusat till banken för att placera den i ett
kassafack – men banken hade redan hunnit stänga. De högre tjänstemännen hade
åkt iväg för att rädda ränta, hypokresi och intrig. De anställda, å sin sida,
såg till att gömma undan osäkerhet, lydnad och feghet.
Var och en gömde undan det de var mest rädda att förlora. Skyndsamt rörde
de sig fram och tillbaka i sökandet efter säkra gömställen för sin bitterhet,
sitt agg och sitt hat.
En äldre man grävde ner frustrationer och drömmar om återupprättelse han
haft under hela sitt liv, på bakgården av sitt hus. Stormen skulle inte kunna
gräva upp dem från underjorden. Stadens berömda sopran tog arrogans och avund
till sitt bröst. Hennes man gjorde en kraftansträngning och stoppade ner en
enorm dos svartsjuka som han blandade med egoism och trångsynthet.
På samma sätt gjorde andra med tvivel, leda och likgiltighet. Skräck och
rädsla bars ner i källare för att skydda dem från vind och regn. Stolthet och
högfärd placerades i fästningar. Vrede och förtal gavs skepnad av glädje och
entusiasm, och planterades sedan i euforins trädgård.
De som hade glastak täckte över dessa med chimärer för att lyckan skulle vara
barmhärtig mot dem. Ingen tog hand om generositeten och altruismen, som
lämnades åt sitt öde.
Stormen var nästan framme; det var bara ångesten kvar att gömma. I
hastigheten tog man den på sig, och maskerade den med ett pansar av mod och
tapperhet.
Störtregn översvämmade staden. Åska och blixtar. Stormen drog fram som en
ängel och förstörde osäkerhet och prövningar.
Ett fåtal gick ut på gatorna, de som hade sparat förhoppning och
frigjordhet. De ville uppleva känslan av befrielse. Vinden tog dem med sig.
Vittnen till händelserna blev de som inte kunde gömma sin nyfikenhet och
sin oförsiktighet. Genom sina fönster såg de hur virvelvindar tog dem som i god
tro gick ut för att möta och tacka lyckan, och placerade dem i ett moln. Medan
molnet lyfte dem mot himlen tog de glatt och kärleksfullt farväl.
Sedan blev det tyst. En skrämmande tystnad lik den frid som de inte skulle
uppleva, som klamrat sig fast vid jorden. Stormen var över.
Så småningom började folk komma fram från sina gömställen och sätta
tillbaka vanor och seder på sina platser.
Ingen ville prata om det som hänt. Press och TV-nyheter valde att inte
rapportera i detalj eller beklaga förluster. Man arbetade för att glömma, genom
att sprida nyheter om girighet och konsumtion, tävlingsarrangemang och krigshändelser.
Kvarteren vaknade åter till liv, butikerna öppnades och livet återgick till det
vanliga. Bara ett litet barn, som med tiden blev vuxen, fortsatte
prata om lyckan, som han sett passera utanför sitt fönster.
maj 2014
Översättning: Helena Persson
Comentarios