miércoles, 2 de septiembre de 2015

Lyckostormen



Bild: Silvia Mar


Författare: Miguel Ángel Fraga



Nyheten skakade staden när den nådde fram. Pannor rynkades. Man lyssnade uppmärksamt till väderleksrapporterna. Stormen, med vindbyar på upp till 240 km/timman, förväntades övergå i kraftig orkan. Gatorna låg öde, folk gjorde sig beredda att ta emot lyckan som närmade sig.

En gammal, tandlös kvinna – som upplevt en liknande storm i sin barndom - kupade händerna kring munnen och skrek ut, till alla som kunde höra:

– Så går det! Så mycket har ni pratat om lyckan att nu kommer den att drabba er.

– Tyst, gamla häxa! –sa apotekaren och stängde sin butik.

Om stormen skulle påverka allt, vart skulle då alla känslor och sinnesröreser ta vägen. En mager dam tömde sitt smyckeskrin för att få plats med all sin fåfänga. Hon hade rusat till banken för att placera den i ett kassafack – men banken hade redan hunnit stänga. De högre tjänstemännen hade åkt iväg för att rädda ränta, hypokresi och intrig. De anställda, å sin sida, såg till att gömma undan osäkerhet, lydnad och feghet.

Var och en gömde undan det de var mest rädda att förlora. Skyndsamt rörde de sig fram och tillbaka i sökandet efter säkra gömställen för sin bitterhet, sitt agg och sitt hat.

En äldre man grävde ner frustrationer och drömmar om återupprättelse han haft under hela sitt liv, på bakgården av sitt hus. Stormen skulle inte kunna gräva upp dem från underjorden. Stadens berömda sopran tog arrogans och avund till sitt bröst. Hennes man gjorde en kraftansträngning och stoppade ner en enorm dos svartsjuka som han blandade med egoism och trångsynthet.

På samma sätt gjorde andra med tvivel, leda och likgiltighet. Skräck och rädsla bars ner i källare för att skydda dem från vind och regn. Stolthet och högfärd placerades i fästningar. Vrede och förtal gavs skepnad av glädje och entusiasm, och planterades sedan i euforins trädgård.

De som hade glastak täckte över dessa med chimärer för att lyckan skulle vara barmhärtig mot dem. Ingen tog hand om generositeten och altruismen, som lämnades åt sitt öde.

Stormen var nästan framme; det var bara ångesten kvar att gömma. I hastigheten tog man den på sig, och maskerade den med ett pansar av mod och tapperhet.

Störtregn översvämmade staden. Åska och blixtar. Stormen drog fram som en ängel och förstörde osäkerhet och prövningar.

Ett fåtal gick ut på gatorna, de som hade sparat förhoppning och frigjordhet. De ville uppleva känslan av befrielse. Vinden tog dem med sig.

Vittnen till händelserna blev de som inte kunde gömma sin nyfikenhet och sin oförsiktighet. Genom sina fönster såg de hur virvelvindar tog dem som i god tro gick ut för att möta och tacka lyckan, och placerade dem i ett moln. Medan molnet lyfte dem mot himlen tog de glatt och kärleksfullt farväl.

Sedan blev det tyst. En skrämmande tystnad lik den frid som de inte skulle uppleva, som klamrat sig fast vid jorden. Stormen var över.

Så småningom började folk komma fram från sina gömställen och sätta tillbaka vanor och seder på sina platser.  Ingen ville prata om det som hänt. Press och TV-nyheter valde att inte rapportera i detalj eller beklaga förluster. Man arbetade för att glömma, genom att sprida nyheter om girighet och konsumtion, tävlingsarrangemang och krigshändelser. Kvarteren vaknade åter till liv, butikerna öppnades och livet återgick till det vanliga. Bara ett litet barn, som med tiden blev vuxen, fortsatte prata om lyckan, som han sett passera utanför sitt fönster.
maj 2014 
Översättning: Helena Persson

No hay comentarios: